I ridhuset så var skritten överilad (på långa tyglar) och jag började rusta mig med tålamod för ett till stresspass. Men så snart jag tog tyglarna så släppte han precis allt och bara gick klockrent! Han brukar ha svårt för att gå på långsidorna (börjar spänna sig) och för att växla mellan böjt och rakt spår samt tempoväxlingar, men inte idag. Det enda stressutslaget jag tyckte han hade för sig var att han klapprade med tänderna till och från (trots lätt handkontakt).
Jag kunde rida honom i skritt, trav och galopp (något jag undvikit senaste månaderna p.g.a. att han triggas till stress från galoppen) och korta och länga i alla gångarter, växla olika rörelser och spår m.m. m.m. Han lyssnade hela tiden på enbart sits, han tillät mig att komma ner ”i” honom, lät mig påverka med skänklarna utan överreaktioner och hela tiden med lång hals. Emellanåt bakom hand förvisso. Men han gick att rida som en normal häst…hela passet!!
Jag testade att be om en galoppiruett, han kortade upp sig för sitsen och kom in i rätt korta galopp, men orkade bara ett steg i sidled…sen tappade han galoppen. Men bara att kunna göra det där!
Det är det målet (livsmålet) jag satt upp för honom. Så långt bort har det känts med honom och hans stress. Och jag (säkert med flera andra) har känt att det målet nog aldrig går att nå.
Nu hoppas jag att han bara inte hade någon form av hjärnstillestånd utan att han fortsätter så här.

Älskade pojke!!

(på bilden ”fotomodell” för Millhorse tränskollektion)

Efter det så kände jag faktiskt mest för att bara strunta i resterande hästar och njuta av läget, men det gjorde jag så klart inte.
Bellis fick komma in och idag kände jag att han började tillåta mig att påverka honom mentalt, men han är fortfarande väldigt ofokuserad. Jag tjatar fortfarande om våra volter och att han ska lyssna. Kunna skilja på mina kommandon för att öka voltstorleken och att öka farten m.m. Jag hoppas att det sista släpper nu när jag är borta under helgen så jag känner att det faktiskt finns något i skallen på honom när vi jobbar. Det blir så mycket enklare på det sättet.

Dizzy fick först gå i ridhuset, enbart för att vi aldrig provat det innan, men när vi började med galoppen blev det för dammigt så vi gick ut till stora paddocken. Innan det jobbade vi med eftergift, form och stabilitet i skritt och trav. Tack vare passet på Lluent så fick Dizzy betydligt med disciplin i sitt pass och hon var inte helt nöjd med det, men fogade sig allt eftersom. Vi börjar få ordning på galoppen nu. Den är fortfarande lite överallt, men jag kan reglera tempo och steglängd något sånär och hon börjar hitta en acceptabel form.
Efter ridningen kunde jag inte låta bli att dra en vända över terränghindren och sen tänkte jag skritta av henne ute i skogen.
Då hittade vi lite roligare skogsvägar och hitta en massa klätterbackar som vi lekte runt i innan vi skrittade av helt och gick hem.

Nu blir det ingen ridning förrän söndag eller månad…det kommer kännas långt dit.

Jag reflekterade idag över hans rygg (den har varit väldigt takig), den har börjat komma till rätta även om det är en bra bit kvar att gå. Manken har kommit upp och han har börjat lägga på lite muskler:

Bellis hade lite attityd idag vilket inte hört till det normala. Vi hade mest diskussioner om att han skulle lyssna på vad jag sa och koncentrera sig. Förutom att han är lite kort i sina rörelser (p.g.a. att han gått och spänt sig i hagen ett tag nu) så ser volterna allt bättre ut i longeringen.

Dizzy och jag hade en ren bustur ute.
Jag tänkte utforska skogen vid stallet, men insåg att trots att det finns massvis av stigar så är alla fulla av rötter vilket gör att det nästan bara går att skritta. Vilket väl kan vara mysigt, men jag ville ha lite mer tempo idag. I skogen så finns det ett litet område med lite blygsamma terränghinder som det slutade med att vi testade. Hon tog sig an banken något stort kanske, men på första försöket. Hindret med tunnorna under stannade hon på första gången, men hoppade det sedan flera gånger. Hindret med stockarna gick vi fram och tittade på först (jag ville kolla underlaget) och sen tog hon det på första försöket, vilket faktiskt är första gången hon vågat det med ett hinder.
Det var en kul liten slinga för vi kunde ta: banken från hållet där man hoppar upp, sen stockhindret, runt över en liten bom med däck på och sen över hindret med tunnorna för att avsluta med banken från det sluttande hållet.
Den rundan tog vi ett par gånger och hade skit kul.

Efter det tog vi en runda ut på grusvägen, men jag kände inte att jag hade tid att utforska den helt så efter ett tag vände vi, men vi fick in frisk trav i vettig form och låg och rullade på.

Jag var i stallet tills efter lunch och sen åkte jag direkt norrut och hade lektioner först runt Gamleby med några väldigt fina islänningar och två tjejer som verkade gilla detaljer lika mycket som jag gör.
Jag fortsatte ännu längre norrut till Maria och hennes PRE pojkar. Vi började testa att lägga på en överskänkeln och andra underskänkeln (och tvärtom) för att leta reaktioner hos hennes väldigt känsliga herre.

Igår flyttade jag hästarna.
Lluent fick åka upp direkt på morgonen och intog Frösvi med uppsynen av en som synade sitt kungarike. Förutom att flörta lite med stona som går bredvid honom så var han total lugn. Även sen när de kom in så tog han allt med ro och fick stå bredvid Dizzy vilket gjorde både Dizzy och Lluent nöjda.

Stona passade jag på att linda…kanske inte det vackraste jag gjort, men funktionellt. Inte så mycket för transportfärden utan mer för ihopsläppet eftersom jag visste att ena stoet var lite tjurig.
Siesta var inte helt förtjust i att gå in i transporten, men jag och David baxade in henne på några minuter. Hon har ju växt så himla mycket (hon är nu ca 155cm) att hon inte haft mycket till rörelser de senaste månaderna. Men nu när hon kom ut i hagen och blev lite uppspelt visade hon att hon överglänser både sin far och mor rörelsemässigt. Dessutom har hon fått sin fars coola skalle vilket jag tackar för.
Jag hoppas att jag kan få visa Siesta på något championat och få se om jag har rätt i att hon har fantastiska rörelser.
Vi hann tyvärr inte fota henne när hon visade upp sig som bäst, utan fick bara denna lite mer blygsamma bilden:

David hjälpte mig att sätta upp det första i sadelkammaren. Vi tog oss bara an väggen som är trä, de tre andra är betong och de får helt enkelt vänta lite. Han har också lovat att hjälpa mig att göra två stora lådor till sadelkammaren för förvaring. Ska bli skönt att få upp allt ur lådorna så småningom.

Idag red jag Dizzy och Lluent. De var ungefär på samma plan = fundera på att ta en stekpanna och slå dom över huvudet med… öhm…ja. De var något ofokuserade. Lluent reagerade på alla möjliga ljud från hästarna (red honom i ridhuset för att få lite mer fokus) utanför och var helt uppe i varv eftersom han inte hade koll på ”sin” flock. Han kommer att lugna ner sig, men jag blir samtidigt lite trött på honom. Han är ändå 18år och har flyttat många gånger i sitt liv.
Det intressanta var dock att trots att han var på det sättet så var han ridbar. Visst vi hade stora diskussioner emellanåt, men mellan varven var han faktiskt upp med ryggen och inte allt för kort i halsen. Vilket är framsteg bara det. Jag får väl vara tacksam för det lilla även om jag längtar tills han står still och tyst som vanligt på stallgången.

Dizzy gick och skrek efter Siesta första tio minuterna, men sen varvade hon ner och jobbade på hyffsat. Vi red över lite bommar och letade i övrigt i allmänhet efter stabilitet. Efter passet red vi ut och skrittade av och då började hon skrika igen. Henne har jag lite mer förståelse för eftersom Siesta gick ensam med två ston de inte är helt bekväma med ännu.

Bellis gick upp i varv igen när jag kom med mina hästar igår…stackare. Men idag hade han lugnat ner sig hyffsat igen. Vi körde bara ett väldigt lätt pass: träna på att stå i stallgången, lyfta hova, longera i alla gångarter bara några få varv och sen springa lite med honom. Han skötte sig rätt så bra så nu kan jag förhoppningsvis köra på, men jag får försöka trycka i honom så mycket mat som möjligt. Äta har inte riktigt varit hans prioritet när han haft fullt upp med att stressa i hagen.

Dizzy har börjat brunsta ordentligt och det krävdes lite övertalning för att få henne att gå hela vägen runt Lluents hage. Han är ju inte direkt hjälpsam som går och flörtar med henne. Vi red iväg och hittade en plan, fin liten äng att arbeta på. Jag ville hitta stabilitet och mer flyt i ridningen och såg till att ”piska” mig själv lite. Fokus på att känna, följa och ge stabilitet för Dizzy. Det intressanta när man fokuserar inåt i sin egna kropp är att blicken kommer upp och stannar uppe helt utan att man behöver tänka på det. Känslig som Dizzy är så hjälpte det hela väldigt mycket och jag fick en helt annan häst att rida. Om än att hon fortfarande överreagerar en del och hon är lite valpigt överallt till och från.
Det vara bara runt, runt, runt på samma spår med massa övergångar och stabilitet i varje gångart däremellan.
Mer sånt!

Dizzy efter ridturen:

Jag passade på att borsta av Siesta lite när jag släppte ut Dizzy i hagen och sen ta ett kort på henne.

Jag åkte upp till Frösvi efter att jag ätit lite.
Bellis har hunnit landa hyffsat nu. Han är inte riktigt med i gänget, men får i alla fall vara nära dom:

Han har tappat lite i vikt, men det är inte så illa som jag befarade att det skulle bli när han var så stressad som han var första två dagarna.

Jag ville bara kolla av läget så han kunde stå uppbunden i stallet (har han aldrig gjort), att vi kunde gå runt och kolla i ridhuset och paddockarna och longeras lite lätt. Det gick bra med uppbindningen även om han sista vändan lyckades vända sig så han fick repen väldigt dumt. Han lyssnade dock när jag sa till honom att stå still och ta det lugnt så jag fick loss honom, sen stod han snällt som han skulle igen. Jag fick lyfta alla fyra hovarna, även bakhovarna (står på träningsschemat), även om jag väntar ett tag med att träna med att fila m.m.
Ridhuset var lite skumt, men han skrittade modigt runt. Ridbanan var inte alls konstig och även om han var okoncentrerad så kunde jag longera honom några varv i skritt och trav. Så imorgon hoppas jag att vi kan sätta igång och träna på riktigt.

Jag mockade ur den andra boxen och la in nytt spån, fick en första inblick i sadelkammaren jag ska ha. Ska ta med saker och städa ur den ordentligt imorgon, sen behöver det sättas upp grejer…något jag tycker är löjligt roligt. Det lär ta lite tid eftersom det är betongväggar.
Efter detta så åkte jag till Falla och hade lite lektioner. Som alltid fick jag med mig lite små detaljer som jag ska sparka på mig själv om.

Jag var uppe tidigt idag och innan tio hade jag hunnit rida bägge hästarna och plockat lite i huset.

Lluent fick ett pass i sin hage. Han var väldigt lugn idag och har säkert mått bra av att få göra av med lite energi dagarna innan. Nu märks det att han börjar orka fysiskt så han kan gå lite mer.
Nu känns det mest som ovanor han har att han ibland lägger sig lite på sned i hals och huvud och överlag så gick passet väldigt bra. Det som kändes trevligt var att han kunde komma och bli lång och låg utan att han blev framtung, ökade farten eller började stressa.
Men det ska bli skönt med den inbokade behandlingen för honom för han har minst två låsningar i kroppen.

Dizzy och jag tog en lång tur ut. Damen var väldigt pigg och vi började turen med en diskussion om huruvida det är tillåtet eller inte att steppa fram. När vi väl var ute i skogen så hade vi ytterliggare lite diskussioner om formen i trav…det ska bli väldigt skönt med en stor paddock att arbeta i om några dagar så jag kan komma åt alla såna här saker lite snabbare. Dizzy är inte svår på det sättet att hon inte vill. Hon vill så extremt mycket att allt blir för mycket och går på fel håll. Så vi ska koncentrera oss på flytande övergångar, att tänka framåt även när jag ber om form och att bli stabil i allt det. Inga krumelurer för henne innan det sitter. Hon har redan visat att hon utan problem kan ge mig öppna, sluta, skänkelvikningar m.m. Så klart inga perfekta, men bra nog.
Men det arbetet behöver hon verkligen inte just nu. Det hade bara gjort henne ännu mer benägen att flytta på sig så snart jag ber om en enkel form och framåt.

Jag tog det lite lugnt inne innan jag gjorde något annat. Efter lunch så åkte jag upp till Frösvi och hälsade på Bellis. Han har börjat landa nu, även om han fortfarande är lite uppdragen, men han ser betydligt bättre ut. Han fick komma ut och äta en hel del lucernhack och få bli avborstad och lite myst med. Jag fick en rapport på eftermiddagen, några timmar efter att jag åkt, om att han gick och betade. Det kändes väldigt skönt att få höra eftersom det betyder att han börjat gå ur hörnet där han fastnat innan.
Så imorgon hoppas jag att han känns som att vi kan gå in i stallet, stå uppbundna i stallgången (har han aldrig gjort), gå runt lite i ridhuset och paddockarna och kanske lite enklare longering bara för att ha gjort något.

Jag passade också på att mocka ur och göra rent det som ska bli Lluents box. Imorgon hoppas jag att jag kan ta Dizzys box.

Innan jag var klar för dagen hade jag två prova på pass och ett pass med Ann-Sofie och Blackie.
Prova på passen var på islänningar som var himla fina och rörde sig väldigt trevligt. Blackie och jag hade en stor diskussion om att man faktiskt kan galoppera utan att bli stark och bara försöka ånga på. Han var inte alls lycklig på mig och jag kände mest att det är tur att jag inte rider på det sättet speciellt ofta för det var inte vackert. Jag vet att han kan…han är bara extremt lat samtidigt som han är lite van vid att komma undan med att vara lat.
När jag var klar så var hästen genomsvett (av mental ansträning), men han lyssnade och kunde helt plötsligt galoppera och vara lätt i handen och upp med ryggen. Han gör det väldigt svårt för både ryttaren och sig själv.

När jag var uppe hos honom så passade jag på att ta med mig Dizzy eftersom möjligheten att hoppa är så mycket större där, samt att det gav mig mer tid uppe i Frösvi så jag fick mer tid att titta till Bellis och prata med honom.
Jag släpade bara fram två hinder och det blev inga höga språng, 70cm som högst, men vi har i alla fall tagit våra första hinder i galopp. Jag tänker inte påstå att det elegant på något sätt för det var det inte, men det gick. Så vi ska jobba på att reglera galoppen framförallt den kommande tiden efter flytten. Ligga och rulla över bommar i alla gångarter och få till allt bättre övergångar och en mer stabil form. Men nu känns hon som om hon utvecklas rätt så fort.
Vi skrittade ut efteråt och hittade lite terränghinder. Dessa var enligt Dizzy totalt livsfarliga, så sånt ska vi också ta oss an lite längre fram när hon är lite säkrare på hinder.

Det blev en relativt sen tur ute med Lluent. Inte förrän efter fyra red vi iväg. Normalt så hinner jag med mina hästar på förmiddagen, men en inplanerad tur till sjukhuset på morgonen störde mitt schema. Om jag ser tillbaka så är Lluent i jämförelse väldigt bra när man rider ut, men han har en förkärlek att ”studsa” när han skrittar. Han taktar inte och det är inte heller tölttendens…han bara går så fort att det studsar på något vänster. Och det gör väldigt ont i mina sittben, framförallt dagen efter. Så jag är rätt så trött på det. Antingen så vet han inte att han ska skritta lugnt eller så är det ren olydnad. Jag tror faktiskt bara att det är så att han inte vet att jag vill ha ett bekvämt tempo.
Jag tjatade en hel del om det, men jag vet inte riktigt hur mycket som gick in.
Att lägga huvudet på sned och hålla på och greja med huvudet när han kommer i stressläge eller att jag tar i honom verkar försvinna allt mer. Nu blir han mest stum i munnen och lite ”tung” när han står emot, men hellre det. Det tar inte lång tid att få honom att ge efter.

Efter att ha gjort stallet där uppe åkte jag hem igen (Bellis lär behöva en dag eller tre för att landa) och fixade det sista i mitt och sen för att rida mina.
Lluent fick ett pass i paddocken. Vissa saker känns bättre: lite stabilare och mer lättflyttad, medan andra är som de är (stress hit och dit). Ska se om vi inte tar en tur ut imorgon.

Dizzy och jag tog en lång tur ut där hon fick variera mellan att bara gå och mysa på lång tygel, fullt ös i uppförsbackarna och sen lite finlir mellan varven. Jag tjatade och tjatade och tjatade om att få till att hon kunde tåla att jag satt till, fick henne till handen och att hon kunde bli något sånär stabil där. Hon har förvisso reagerat vettigt innan, men har alltid lagt in något jag inte vill ha: avsaktning, avkortning, flytta sig i sidled m.m.
Efter allt mitt tjat så kom hon med lång överlinje och med bibehållen steglängd till mig när jag bad om aktivitet och form! Jag hoppas att det kan komma mer och mer så allt börjar rinna på lite.

På eftermiddagen fick jag äntligen tillbaka min mobil som varit på reparation. Jag har verkligen saknat den!
Efter att jag hämtat den hade jag några pass utanför Västervik.
Måndag är ingen bra dag att ha lektioner på. Jag är alltid fullt igång under en lektion, hur trött jag än är innan. Men nu känner jag att hjärnan går på tomgång efter helgen och sen dessa lektioner. Imorgon är jag i alla fall ”ledig”. Bara mina två och så klart upp och pyssla om Bellis och se om han inte kan komma till ro. Se om jag kan få i honom så mycket extra mat som möjligt så han inte tunnar ur.

Första anhalten när jag började köra mot Skåne var i Blekinge, nära Karlshamn där det blev fyra stycken prova på pass. På fredagen var det fullt upp och likaså på lördagen. Tack och lov blev det en lite tidigare kväll än normalt på lördagen och jag hann sitta och slö titta på en film tillsammans med Sofie och Stefan som jag sov över hos. På söndagen hade jag bara lektioner fram till lunch, sen var det dags för lunch hos Eerika där jag skulle ta med mig Bellissimo. Bellis är en 4årig hispano-arab hingst (75% PRE, 25% arab), som ska med upp för visningsträning samt fortsatt inridning.
Det blir lite omställning för pojken eftersom han bara varit hemma och gått på lösdrift innan. Så han lär säkert vara lite omskakad i början, men i slutändan blir det nog en nyttig erfarenhet för honom.
Han studsade lite i transporten första minuten, sen stod han som ett ljus. När vi kom fram var allt lite spännande samtidigt som det var väldigt läskigt…men lite mat i boxen verkade göra susen.

Det var väldigt skönt att få komma hem efter att ha varit borta så länge och nu kliar det i fingrarna av att få träna mina egna hästar.

Jag och Dizzy tog en tur på en mil i skogen. Det härliga är att ena grannen, som har travstall, har lagt ut djup tung sand på vissa vägar. Skit bra att trava och galoppera i så Dizzy fick sig ett bra styrkepass. Vi har varvat mysig skritt på långa tyglar med galopp i fullt ös. Det jag tycker är trevligt är att jag märker en stor förändring i hennes steg och hur hon är till handen i och med att jag masserar hennes nacke. I slutet mot mars ska hon få en riktig behandling av någon som kan sitt jobb. Ska bli intressant att se om det sitter mer i hennes kropp eller om hon är så mjuk som hon känns (förutom nacken) och hur mycket ”problem” som försvinner när hon blir helt okej i nackmusklerna.

Efter lunch körde jag iväg och hade lektioner, en prova på (skulle vara två, men en blir imorgon istället), en första lektion och sedan åkte jag upp till Maria och hennes pojkar.
Jag tycker det är väldigt givande att få komma igång och ha lektioner allt oftare (Skåne blir ju väldigt komprimerat, men inte så ofta) för det ger mig massor av energi, motivation och ork till min egna träning med mina hästar. Jag är hur taggad som helst nu att komma igång ännu mer och få mer fason på ridningen.

Jag hade velat få ta lite bilder på hästarna, kanske framförallt från marken eftersom de ändrat sig en hel del sedan de kom. Gärna också ridet så klart, men det krävs lite mer tid av fotografen. Jag hoppas att jag sambon kan orka ta lite kort, om inte annat så i hagen, åt mig snart.

Lluent höll jag på att bli vansinnig på. Han testade verkligen mitt tålamod!
När jag senare på dagen gick ut för att mocka hagen (igen) insåg jag varför han var en riktig pain in the as (och allt var ett stort bakslag). Grannen hade för två dagar släppt ner sina ston i hagen bredvid mina ston = Lluents flock hade utökats och han var uppe i varv.
Nåja i vilket fall så slutade det hela med att jag hittade en volt jag kunde jobba på ute för att få till halterna genom sitsen utan hand. Hade jag klämt till på det sättet som jag gjorde på honom på en person hade jag kvävt personen i fråga. Varje gång jag bad om halt fick jag klämma med benen så jag knappt kunde andas själv…för att få rätt reaktion utan att använda tyglar.
Jag vill att hästarna ska göra halt för att jag gör ett lätt klämmande med lår, knä och att jag ”låser” min höft. Dizzy nitar så fort jag ens tänker tanken. En aningens överambitiöst och det blir inte alltid så vackert, men, men…
Eftersom ingen annan häst kommer undan med att inte kunna det där så gör inte herrn det heller!
Så nu ska detta sitta i skritt och trav (längre fram även galopp) innan vi går vidare med något annat. Är helt säker på att det är rätt steg att ta med honom överlag.

Innan jag hittade volten och kom på hur jag skulle får ordning på honom så var mina fingrar ömma…jag vill inte veta om hans mun var lika öm. =/ Det är inte lätt alltid. =(

Dizzy ville jag skulle klura ut hur man galopperar och håller sin kropp inom en viss ram.
Eftersom det har visat sig svårt uppsuttet med henne så tänkte jag att hon får helt enkelt testa att ha på sig fasta inspänningar och bli longerad. Hon var lite fundersam först, men skrittade och travade snart snällt på och såg ut att tycka det var helt okej. Jag kunde också se att hennes nackmuskler var betydligt bättre och spänningarna gick inte ner till munnen som det gjort tidigare så den var lugn och fin.
Men galopp visade sig vara en utmaning och jag insåg varför det varit svårt att få en ram på henne uppsuttet. Första gångerna jag bad om galopp så tvärnitade hon och såg väldigt förskräckt ut när bettet hade tagit stopp när hon försökte kasta sig iväg och slänga upp huvudet. Till slut fick jag några få galoppsprång i varje varv där hon kunde hålla galoppen. Jag tror hon och jag var lika svettiga efteråt. Hon p.g.a. att det blev lite stress när hon inte förstod och för mig för att jag fick jobba häcken av mig för att få fram galoppen efter att hon upptäckt att det var lite läskigt.
Hon får helt enkelt prova på det tills hon känner sig bekväm med det och kan ligga och rulla i alla gångarter. Det tror jag inte tar med än några få pass.
Imorgon ska i alla fall hon och jag ut på en längre tur i skogen. Lluent får stå och istället gå onsdag och torsdag.

Får jag tid över imorgon får jag fortsätta i hagarna. På eftermiddagen är det två prova på pass inbokade, ett första pass för en som hade prova på pass förra veckan och sedan vidare upp till Maria och hennes pojkar.